Vi träffas på nätet, men vi vet inte än om det är en internetförälskelse. Vi har ju bara setts i lite drygt en vecka. Varje gång jag får ett fint meddelande försöker jag sakta stegen, nollställa hjärtat, inte hoppas på för mycket. Har jag lärt mig något alls så är det att man aldrig riktigt vet. Men jag kan inte förneka att det bubblar likt sockerdricka vid tanken på att någon ser mig, hör mig, förstår mig. Och tycker om mig.
Och jag vet bara att jag tycker om er så ofantligt mycket. Och att jag inte vill att det ska ta slut. Helst aldrig någonsin.
Det här var mitt examensarbete. Att skriva sju historier om god mat och dåliga män. Nu vill jag höra er historia.
onsdagen den 16:e mars 2011
tisdagen den 15:e mars 2011
Will we never ever learn that things can go from bad to worse, and worst of all we'd love it if they did
Vi träffas genom gemensamma vänner, minst sagt. Fast just ikväll känner jag inte så många. Jag som i vanliga fall kan vara lite avvaktande bland ett gäng för mig okända människor blir ikväll någon helt annan. Eller kanske lite mer som mig själv.
Jag lägger märke till honom direkt, tramsar, flamsar, skrattar när jag ju bara vill vara så nära som möjligt. Vet inte vad det är, bara att han är charmig på ett sätt som kanske inte är bra för mig. Naturligtvis har han flickvän, har de inte alltid det?
Helgerna går, jag blir ett naturligt inslag i gänget. Eftersom mamma är sjuk och examensarbetet verkar gå åt helvete så orkar jag inget annat än att gå ut. Jag väntar på helgerna som ett otåligt barn, dagarna kan inte gå fort nog tills jag får andas igen, leva igen i det skyddande klubbmörkret, berusad och bedövad. Slippa tänka på hur det ska bli när jag vaknar.
En dag har han inte flickvän längre, det tog tydligen slut för ett tag sen. Vi är hemma hos en vän på efterfest och plötsligt sitter jag i hans knä. Sedan smiter vi iväg när ingen ser, fast alla säkert ser igenom oss ändå. När jag vaknar har jag ett leende på läpparna. Sådär som när man har väntat på något länge och äntligen fått det.
Jag har redan dejtat en i gänget och borde ju verkligen inte bli förtjust i ännu en. Det är en så förbjuden sak, något man bara inte gör. Vem vill vara gängslampan, liksom? Men jag kan inte hjälpa det, han är charmig på ett sätt som kanske är bra för mig.
Vi fortsätter träffas. Går på picknickar, tittar på brittiska kostymdramer. Det känns bra men samtidigt så osäkert. Till och med jag som skyr vardagen börjar känna att vi är ett mellanting som jag inte är riktigt bekväm med. Att det kanske inte ens finns något "vi".
När han inte hör av sig på en och en halv vecka vaknar jag på något sätt upp. Inser att jag mår för dåligt för att behöva fundera över honom. Men det säger jag inte. Säger bara att jag inte vill mer. Om ni tror att han försöker rädda situationen tror ni fel.
Nästa gång vi träffas rämnar allt. Jag som ska vara stark och obrydd klarar mig ett tag, jag ger honom den där utskällningen som har byggts upp så länge. Ställer honom mot väggen, bokstavligt talat. Sen går jag ändå hem med honom. Så mycket för karaktären.
Jag vaknar upp bakfull och trasig och så fel. Står på gatan och väntar på bussen hem med mascaran under ögonen. Och jag är så oändligt trött. På honom, på mig själv. På allt, faktiskt. Jag vill bara bort men kommer ingenstans.
Så här fortsätter det tyvärr. Lyckligtvis flyttar jag från stan men de få gånger vi ses efter det är det alltid samma sak och jag kan inte tro det själv när han hånglar upp mig mot en vägg någonstans. Och jag är så jäkla svag. Varje gång. Efter att han hälsat på några gemensamma vänner och vi har hängt hela helgen får jag ett sms när han har åkt. Där och då får det faktiskt vara nog. Det måste finnas en gräns för hur mycket man får förakta sig själv.
Jag träffade honom för ett tag sen och kände ingenting. Precis ingenting. Inte ens ilska. Och för första gången på väldigt länge tror jag att jag kanske minns hur det känns att älska sig själv.
Morotsbiffar med rårissallad och edamamepesto
2 personer (plus matlåda med biffar)
Du behöver:
6 morötter
2 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
ca 2 dl vetegluten (annars går det nog bra med sojamjöl eller majsmjöl, men då kan det vara bra med ett ägg som binder ihop i stället för glutenet)
salt
peppar
balsamvinäger
spiskummin
saft av en halv citron
timjan
basilika
mannagryn/ströbröd/polenta eller varför inte sesamfrön
råris
körsbärstomater
babyspenat
sugar snaps
Edamamepesto
3,5 dl edamamebönor
saft av en halv citron
1 vitlöksklyfta
salt
peppar
eventuellt lite basilika
Mixa edamamebönorna med den hackade vitlöksklyftan och tillsätt salt, peppar och citronsaft efter smak. Ställ kallt. Koka råriset. Under tiden riset kokar, förbereder du biffarna.
Hacka lök och vitlök och häll i en skål. Skala och riv morötterna fint. Blanda i alla övriga ingredienser. Forma till biffar och vänd i exempelvis mannagryn. Stek sedan några minuter på vardera sida. Blanda ihop ingredienserna till rårissalladen när riset är färdigt.
Jag lägger märke till honom direkt, tramsar, flamsar, skrattar när jag ju bara vill vara så nära som möjligt. Vet inte vad det är, bara att han är charmig på ett sätt som kanske inte är bra för mig. Naturligtvis har han flickvän, har de inte alltid det?
Helgerna går, jag blir ett naturligt inslag i gänget. Eftersom mamma är sjuk och examensarbetet verkar gå åt helvete så orkar jag inget annat än att gå ut. Jag väntar på helgerna som ett otåligt barn, dagarna kan inte gå fort nog tills jag får andas igen, leva igen i det skyddande klubbmörkret, berusad och bedövad. Slippa tänka på hur det ska bli när jag vaknar.
En dag har han inte flickvän längre, det tog tydligen slut för ett tag sen. Vi är hemma hos en vän på efterfest och plötsligt sitter jag i hans knä. Sedan smiter vi iväg när ingen ser, fast alla säkert ser igenom oss ändå. När jag vaknar har jag ett leende på läpparna. Sådär som när man har väntat på något länge och äntligen fått det.
Jag har redan dejtat en i gänget och borde ju verkligen inte bli förtjust i ännu en. Det är en så förbjuden sak, något man bara inte gör. Vem vill vara gängslampan, liksom? Men jag kan inte hjälpa det, han är charmig på ett sätt som kanske är bra för mig.
Vi fortsätter träffas. Går på picknickar, tittar på brittiska kostymdramer. Det känns bra men samtidigt så osäkert. Till och med jag som skyr vardagen börjar känna att vi är ett mellanting som jag inte är riktigt bekväm med. Att det kanske inte ens finns något "vi".
När han inte hör av sig på en och en halv vecka vaknar jag på något sätt upp. Inser att jag mår för dåligt för att behöva fundera över honom. Men det säger jag inte. Säger bara att jag inte vill mer. Om ni tror att han försöker rädda situationen tror ni fel.
Nästa gång vi träffas rämnar allt. Jag som ska vara stark och obrydd klarar mig ett tag, jag ger honom den där utskällningen som har byggts upp så länge. Ställer honom mot väggen, bokstavligt talat. Sen går jag ändå hem med honom. Så mycket för karaktären.
Jag vaknar upp bakfull och trasig och så fel. Står på gatan och väntar på bussen hem med mascaran under ögonen. Och jag är så oändligt trött. På honom, på mig själv. På allt, faktiskt. Jag vill bara bort men kommer ingenstans.
Så här fortsätter det tyvärr. Lyckligtvis flyttar jag från stan men de få gånger vi ses efter det är det alltid samma sak och jag kan inte tro det själv när han hånglar upp mig mot en vägg någonstans. Och jag är så jäkla svag. Varje gång. Efter att han hälsat på några gemensamma vänner och vi har hängt hela helgen får jag ett sms när han har åkt. Där och då får det faktiskt vara nog. Det måste finnas en gräns för hur mycket man får förakta sig själv.
Jag träffade honom för ett tag sen och kände ingenting. Precis ingenting. Inte ens ilska. Och för första gången på väldigt länge tror jag att jag kanske minns hur det känns att älska sig själv.
Morotsbiffar med rårissallad och edamamepesto
2 personer (plus matlåda med biffar)
Du behöver:
6 morötter
2 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
ca 2 dl vetegluten (annars går det nog bra med sojamjöl eller majsmjöl, men då kan det vara bra med ett ägg som binder ihop i stället för glutenet)
salt
peppar
balsamvinäger
spiskummin
saft av en halv citron
timjan
basilika
mannagryn/ströbröd/polenta eller varför inte sesamfrön
råris
körsbärstomater
babyspenat
sugar snaps
Edamamepesto
3,5 dl edamamebönor
saft av en halv citron
1 vitlöksklyfta
salt
peppar
eventuellt lite basilika
Mixa edamamebönorna med den hackade vitlöksklyftan och tillsätt salt, peppar och citronsaft efter smak. Ställ kallt. Koka råriset. Under tiden riset kokar, förbereder du biffarna.
Hacka lök och vitlök och häll i en skål. Skala och riv morötterna fint. Blanda i alla övriga ingredienser. Forma till biffar och vänd i exempelvis mannagryn. Stek sedan några minuter på vardera sida. Blanda ihop ingredienserna till rårissalladen när riset är färdigt.
måndagen den 14:e mars 2011
If loneliness was art, I could hang you from the wall in some Berlin hall
Det är vår och jag har just bestämt mig för att stanna kvar i Frankrike ännu en termin. Det är lördag på samma gamla vanliga engelska pub bara några kvarter ifrån mig och jag har följt med min kusin dit. Egentligen vet jag inte varför, känner mig för ovanlighets skull inte ens sugen på att gå ut.
Men just ikväll är det ändå rätt trevligt och plötsligt knackar någon mig på axeln. Det är en fransman som frågar mig något, och eftersom han inte verkar sliskig till skillnad från precis alla andra fransmän jag träffat, låter jag honom hållas. Som så ofta annars har jag inget annat än vänskapliga intentioner med vårt samtal, något som mina vänner ofta hånar mig för. Pratar en kille med en ute, så får man räkna med att han har vissa intentioner. Men jag vill ju så förtvivlat ha franska vänner att öva med nu när mitt språk har förbättrats så till den milda grad att jag är förvånad själv.
I min jakt på franska vänner byter jag nummer med honom och bestämmer helt oskyldigt (i alla fall från min sida) att vi ska ses dagen därpå. Han kommer och hämtar mig i sin bil (en skruttig liten Citroën, givetvis) och sen får jag för första gången åka ut på landet utanför Lyon. Det är hisnande, franska ängar och komockstäckta åkrar så långt ögat kan nå. Och slingrande vägar, jag blir nästan åksjuk i franska km/h. När vi kommer fram får jag en smärre chock, då han visar sig bo i ett slott. Inga tinnar och torn kanske, men väl ett slott. Jag är nervös eftersom han bor hemma och det innebär att jag får träffa hans föräldrar, men de får mig att känna mig otroligt välkommen och erbjuder mig att stanna på middag.
Det hela blir snabbt en slags helgritual för oss. Han hämtar mig efter skolan på fredagarna, eller ibland på lördagarna om vi går ut i stan på fredagen. Så åker vi hem till honom, promenerar på ägorna (vilket ord!), äter trerätters festmåltider (alltid med minst fyra olika ostar) och jag får sova över i rum med eget badrum. Visst är det en klyscha men jag känner mig som en prinsessa, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
Vi ser alla franska filmklassiker, vi pratar filosofi och konst (han studerar konsthistoria och hans mamma är konservator på ett museum i stan). Och vi pratar musik, han visar mig franska band jag aldrig har hört talas om och jag gör blandband med det bästa av svensk musik i mina öron.
Och han uppvaktar mig så som jag aldrig har blivit uppvaktad. Han hittar på smeknamn, la poupée, la princesse. Samtidigt som jag blir lite smickrad (jag är ju bara 19) så blir jag också störd. Blir svag klädd i dylika ord, de tynger och kväver mig. Och han har börjat tjata. Fråga varför jag inte är kär i honom. Han varnar mig för att när jag ångrar mig om tre månader så kommer han inte att finnas kvar. Han kan inte förstå. Och hur ska jag förklara?
Och jag kan inte sluta tänka på amerikanen. Hur jag än försöker kommer jag inte fram till något, jag vet helt enkelt inte om jag vill ge mig in något nytt.
Det är lördag och vi är ute tillsammans med hans vänner och min bästa vän.
Jag ångrar mig i samma sekund som vi kommer till klubben, men känner ändå att jag borde stanna. Jag köper en cola, har ändå inte lust med något annat. De andra går direkt till dansgolvet. Efter ett tag kommer han fram till mig. Jag tar ett djupt andetag, bereder mig på hans sedvanliga tjat. Men det kommer inte. I stället säger han att han har funderat mycket på det hela och kommit fram till en sak: ”Och det är att du måste vara lesbisk”.
Canneloni med ricotta, ostronskivling och mejram i tomatsås
3 personer (eller 4 sparvungar)
Du behöver:
1 paket ricotta
ostronskivling (jag tog ungefär tre stycken)
mejram
saften av en halv citron
salt
peppar
1 paket cannelonirör
lite riven parmesan
Tomatsås
1 tetra krossade tomater
1 schalottenlök
1 vitlöksklyfta
saften av en halv citron
balsamvinäger
en hutt rödvin
lite råsocker, kanske en matsked
crème fraiche
några körsbärstomater
lite riven parmesan
Hacka löken och fräs i lite olivolja. I med tomatkrossen och låt puttra. Tillsätt sedan övriga ingredienser efter smak. Under tiden tomatsåsen kokar ihop fräser du svampen lite snabbt i en klick smör. I med hela burken ricotta, massor av färsk mejram, citronsaft, salt och peppar. Fyll sedan cannelonirören och lägg dem i en smord ugnsfast form. Häll över tomatsås och riv slutligen lite parmesan över hela härligheten. In i 200° ugn i cirka 15 minuter.
Men just ikväll är det ändå rätt trevligt och plötsligt knackar någon mig på axeln. Det är en fransman som frågar mig något, och eftersom han inte verkar sliskig till skillnad från precis alla andra fransmän jag träffat, låter jag honom hållas. Som så ofta annars har jag inget annat än vänskapliga intentioner med vårt samtal, något som mina vänner ofta hånar mig för. Pratar en kille med en ute, så får man räkna med att han har vissa intentioner. Men jag vill ju så förtvivlat ha franska vänner att öva med nu när mitt språk har förbättrats så till den milda grad att jag är förvånad själv.
I min jakt på franska vänner byter jag nummer med honom och bestämmer helt oskyldigt (i alla fall från min sida) att vi ska ses dagen därpå. Han kommer och hämtar mig i sin bil (en skruttig liten Citroën, givetvis) och sen får jag för första gången åka ut på landet utanför Lyon. Det är hisnande, franska ängar och komockstäckta åkrar så långt ögat kan nå. Och slingrande vägar, jag blir nästan åksjuk i franska km/h. När vi kommer fram får jag en smärre chock, då han visar sig bo i ett slott. Inga tinnar och torn kanske, men väl ett slott. Jag är nervös eftersom han bor hemma och det innebär att jag får träffa hans föräldrar, men de får mig att känna mig otroligt välkommen och erbjuder mig att stanna på middag.
Det hela blir snabbt en slags helgritual för oss. Han hämtar mig efter skolan på fredagarna, eller ibland på lördagarna om vi går ut i stan på fredagen. Så åker vi hem till honom, promenerar på ägorna (vilket ord!), äter trerätters festmåltider (alltid med minst fyra olika ostar) och jag får sova över i rum med eget badrum. Visst är det en klyscha men jag känner mig som en prinsessa, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
Vi ser alla franska filmklassiker, vi pratar filosofi och konst (han studerar konsthistoria och hans mamma är konservator på ett museum i stan). Och vi pratar musik, han visar mig franska band jag aldrig har hört talas om och jag gör blandband med det bästa av svensk musik i mina öron.
Och han uppvaktar mig så som jag aldrig har blivit uppvaktad. Han hittar på smeknamn, la poupée, la princesse. Samtidigt som jag blir lite smickrad (jag är ju bara 19) så blir jag också störd. Blir svag klädd i dylika ord, de tynger och kväver mig. Och han har börjat tjata. Fråga varför jag inte är kär i honom. Han varnar mig för att när jag ångrar mig om tre månader så kommer han inte att finnas kvar. Han kan inte förstå. Och hur ska jag förklara?
Och jag kan inte sluta tänka på amerikanen. Hur jag än försöker kommer jag inte fram till något, jag vet helt enkelt inte om jag vill ge mig in något nytt.
Det är lördag och vi är ute tillsammans med hans vänner och min bästa vän.
Jag ångrar mig i samma sekund som vi kommer till klubben, men känner ändå att jag borde stanna. Jag köper en cola, har ändå inte lust med något annat. De andra går direkt till dansgolvet. Efter ett tag kommer han fram till mig. Jag tar ett djupt andetag, bereder mig på hans sedvanliga tjat. Men det kommer inte. I stället säger han att han har funderat mycket på det hela och kommit fram till en sak: ”Och det är att du måste vara lesbisk”.
Canneloni med ricotta, ostronskivling och mejram i tomatsås
3 personer (eller 4 sparvungar)
Du behöver:
1 paket ricotta
ostronskivling (jag tog ungefär tre stycken)
mejram
saften av en halv citron
salt
peppar
1 paket cannelonirör
lite riven parmesan
Tomatsås
1 tetra krossade tomater
1 schalottenlök
1 vitlöksklyfta
saften av en halv citron
balsamvinäger
en hutt rödvin
lite råsocker, kanske en matsked
crème fraiche
några körsbärstomater
lite riven parmesan
Hacka löken och fräs i lite olivolja. I med tomatkrossen och låt puttra. Tillsätt sedan övriga ingredienser efter smak. Under tiden tomatsåsen kokar ihop fräser du svampen lite snabbt i en klick smör. I med hela burken ricotta, massor av färsk mejram, citronsaft, salt och peppar. Fyll sedan cannelonirören och lägg dem i en smord ugnsfast form. Häll över tomatsås och riv slutligen lite parmesan över hela härligheten. In i 200° ugn i cirka 15 minuter.
I'll play his messages, analyze his intonation, please stop me there, I'm even boring myself
Jag är ny på nationen och han känner inte mig, vet nog knappt vem jag är, men bjuder mig ändå på den 25-årsfest han ska ha tillsammans med två vänner på lördag. Han vet nog inte att jag vet mycket väl vem han är, har spanat på honom länge, och flera gånger velat gå fram och prata med honom på fredagsklubben utan att våga. Han är en sån där som alla indietjejer faller för, med popluggen mörk mörk och långt ner i ögonen. Med det finaste leendet och de smalaste tändsticksbenen i jeans med små moln på turn-upsen.
Det är äntligen lördag och jag vet inte om jag vågar gå. Som tur är känner en vän på korridoren en av de andra två som fyller år, så vi går dit tillsammans. Eller åker. För vissa är det helt fel ände av stan, ikväll är det helt rätt.
Jag ser honom, men vågar bara hälsa snabbt. Sen hittar jag gänget från nationstidningen och diskuterar kärlek mest hela kvällen med några killar därifrån. Plötsligt är det sent och stämningen har förändrats, stimmigare, dimmigare. Någon låt går på, kanske är det the Cure, och utan att jag vet hur är jag på dansgolvet. Han är där med sina närmaste vänner. Alla ler, helt inne i sig själva och i musiken. Någon skickar runt en miniflaska punsch. Jag dansar som om ingen tittar, tills han kommer fram till mig och ser på mig med sina stora ögon. Vi byter säkerligen några ord, jag minns inte vad som sägs, jag bara ler mot honom och fortsätter dansa.
En efter en går de, och snart är det bara jag och han kvar. Jag sitter på ett bord medan sista låten spelas och väntar på att han ska hitta nycklarna. Några av hans vänner sover hos honom, så i stället hamnar vi i källaren. Vi kan inte sova, vill inte sova. Allt som finns är han där och då.
Jag cyklar hem i det vassa morgonljuset med ett löfte om att ses i veckan. Det gör vi också, bara några dagar senare. Jag har aldrig varit hemma hos en kille som har det så fint, vågar nästan inte röra något. Sitter i den lilla lilla soffan och försöker att inte darra på handen. Vågar nästan inte röra honom, än mindre kyssa honom.
Han erbjuder mig att sova över och lånar mig en t-shirt och tandborste. Jag kan knappt sova på hela natten för jag vill bara titta på honom. Vill bara dra fingret längs med hans vackra nyckelben. Räkna födelsemärkena på hans rygg om och om igen. Försäkra mig om att de är kvar.
Han frågar om jag har sovit gott och jag ljuger, kan inte erkänna att jag knappt kan andas när jag sluter ögonen där bredvid honom. Vi tassar försiktigt kring det som ingen riktigt kan prata om. Jag frågar hur det känns, vill inte vara för på. "Precis som det ska kännas", svarar han.
Två veckor senare är han på Smålands nation. Men han är inte han utan någon annan. Det enda han säger är att han inte kan längre. Han hinner inte, orkar inte. Jag fattar ingenting. Precis som det ska kännas.
Det tar lång tid att komma över honom. Ett halvår? Längre? Jag minns faktiskt inte. Det är ett år senare och möte på nationen. Han dyker upp, jag ignorerar honom, vet inte vad som ska sägas som inte redan har sagts i mitt huvud tusen gånger.
Efteråt får jag ett sms, han vill träffa mig. Först blir jag arg och ledsen, sedan smickrad. Tänker att han ju knappast kan göra samma sak igen. Något måste vara annorlunda.
Men snart ska han iväg till Thailand i två månader och kommer inte komma hem förrän jag åker utomlands för att praktisera över sommaren. Jag sover hos honom natten innan han åker, får stanna kvar och sova ut även om han ska upp klockan fem. När han har åkt går jag ett varv i lägenheten, andas in tomheten. Sedan låser jag och går hem.
Två månader går. Jag väntar på att han ska skicka ett sms, ett mail, men det kommer ingenting. Natten innan jag ska åka har jag i vanlig ordning tagit det dumma beslutet att gå ut. Jag är på Smålands när sms:et kommer. Han är tillbaka och vill träffa mig.
Han är solbränd och ser lite sliten ut, men jag kan inte släppa taget om honom. Tidigt dagen därpå tar jag mina väskor och åker med bakfyllan från helvetet i bagaget.
Vi chattar och pratar om att han kanske kan hälsa på. På min födelsedag är han den första att gratulera mig. När jag kommer hem efter sommaren är allt som vanligt. Eller egentligen inte, nu smyger vi inte som förut. Vi går ut tillsammans, jag får träffa hans vänner. På en fest hemma hos honom frågar hans bästa väns flickvän om vi är tillsammans. Jag känner allas förväntningar. Mina egna.
Men jag vågar inte fråga. Är rädd att bubblan ska spricka, allt jag har fantiserat ihop. Jag kan inte sluta nu. Så jag fortsätter träffa honom, klamrar mig fast vid det lilla som finns.
Men ganska snart känner jag att jag inte orkar. Orkar inte ägna honom så mycket tid när jag inte vet var vi står. När vi har träffats i flera månader utan att han har sagt något i närheten av det han sa första gången jag var hemma hos honom.
Jag har förberett ett smärre tal. Allt jag måste få sagt, allt som har byggts upp inom mig. Men ingenting kommer ut. Till slut frågar jag hur vi ska ha det och han säger att det är väl bra som det är. Men det är inte bra och det är inte tillräckligt och jag säger att jag inte vill mer. Att jag inte orkar, att det är meningslöst. Och att jag är värd mer än så. Han tittar bara på mig, mumlar något ohörbart. Jag ställer bara ner kaffekoppen och går ut. Precis som det ska kännas.
Morotssoppa med Bourbon, apelsin och lime med persiskt sesambröd
Kanske 4 portioner ungefär
Du behöver:
Morotssoppa
6 morötter
1 l vatten
2 grönsaksbuljongtärningar
2 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
1 bit purjolök
1 äpple
en hutt Bourbon
matlagningsgrädde
crema di balsamico
salt
peppar
chiliflingor
ingefära
en hutt apelsinjuice
saft och skal av 1 lime
mejram
1 mozzarella
lite riven parmesan
Hacka löken och fräs den i lite smör. Hacka morötterna och fräs morotsslantarna lite snabbt. I med buljongtärningarna och vattnet och låt koka upp. I med det hackade äpplet, apelsinjuice, lime och lite matlagningsgrädde. Krydda sedan efter smak (gäller även mängden Bourbon, man får prova sig fram). Mixa soppan slät med exempelvis stavmixer och toppa med riven parmesan och mozzarella i bitar.
Sesambröd
50 g jäst
5 dl mjölk
1/2 dl olivolja
1 msk salt
0.5 dl strösocker
1 ägg
1 kg vetemjöl
Till pensling:
0.5 0.5 dl yoghurt
30 30 g sesamfrön
Finfördela jästen i en stor bunke. Ljumma mjölken till 37°C. Blanda med olja, salt och strösocker. Häll det över jästen och rör tills jästen löst sig. Tillsätt ägget och det mesta av vetemjölet. Arbeta till en smidig deg. Låt degen jäsa 1 timme under duk. Sätt under tiden ugnen på 250°C. Ta upp degen på mjölat bakbord och dela den i 6 delar. Kavla ut varje del till en oval som ryms på en plåt (den ska nästan täcka plåten).
Pensla med yoghurtvatten. Strö på sesamfrön och klappa in dem med undersidan av en sked. Nagga brödet med gaffel.
Grädda i mitten av ugnen 10-15 min tills bröden har fin färg. Låt svalna på galler.
Det är äntligen lördag och jag vet inte om jag vågar gå. Som tur är känner en vän på korridoren en av de andra två som fyller år, så vi går dit tillsammans. Eller åker. För vissa är det helt fel ände av stan, ikväll är det helt rätt.
Jag ser honom, men vågar bara hälsa snabbt. Sen hittar jag gänget från nationstidningen och diskuterar kärlek mest hela kvällen med några killar därifrån. Plötsligt är det sent och stämningen har förändrats, stimmigare, dimmigare. Någon låt går på, kanske är det the Cure, och utan att jag vet hur är jag på dansgolvet. Han är där med sina närmaste vänner. Alla ler, helt inne i sig själva och i musiken. Någon skickar runt en miniflaska punsch. Jag dansar som om ingen tittar, tills han kommer fram till mig och ser på mig med sina stora ögon. Vi byter säkerligen några ord, jag minns inte vad som sägs, jag bara ler mot honom och fortsätter dansa.
En efter en går de, och snart är det bara jag och han kvar. Jag sitter på ett bord medan sista låten spelas och väntar på att han ska hitta nycklarna. Några av hans vänner sover hos honom, så i stället hamnar vi i källaren. Vi kan inte sova, vill inte sova. Allt som finns är han där och då.
Jag cyklar hem i det vassa morgonljuset med ett löfte om att ses i veckan. Det gör vi också, bara några dagar senare. Jag har aldrig varit hemma hos en kille som har det så fint, vågar nästan inte röra något. Sitter i den lilla lilla soffan och försöker att inte darra på handen. Vågar nästan inte röra honom, än mindre kyssa honom.
Han erbjuder mig att sova över och lånar mig en t-shirt och tandborste. Jag kan knappt sova på hela natten för jag vill bara titta på honom. Vill bara dra fingret längs med hans vackra nyckelben. Räkna födelsemärkena på hans rygg om och om igen. Försäkra mig om att de är kvar.
Han frågar om jag har sovit gott och jag ljuger, kan inte erkänna att jag knappt kan andas när jag sluter ögonen där bredvid honom. Vi tassar försiktigt kring det som ingen riktigt kan prata om. Jag frågar hur det känns, vill inte vara för på. "Precis som det ska kännas", svarar han.
Två veckor senare är han på Smålands nation. Men han är inte han utan någon annan. Det enda han säger är att han inte kan längre. Han hinner inte, orkar inte. Jag fattar ingenting. Precis som det ska kännas.
Det tar lång tid att komma över honom. Ett halvår? Längre? Jag minns faktiskt inte. Det är ett år senare och möte på nationen. Han dyker upp, jag ignorerar honom, vet inte vad som ska sägas som inte redan har sagts i mitt huvud tusen gånger.
Efteråt får jag ett sms, han vill träffa mig. Först blir jag arg och ledsen, sedan smickrad. Tänker att han ju knappast kan göra samma sak igen. Något måste vara annorlunda.
Men snart ska han iväg till Thailand i två månader och kommer inte komma hem förrän jag åker utomlands för att praktisera över sommaren. Jag sover hos honom natten innan han åker, får stanna kvar och sova ut även om han ska upp klockan fem. När han har åkt går jag ett varv i lägenheten, andas in tomheten. Sedan låser jag och går hem.
Två månader går. Jag väntar på att han ska skicka ett sms, ett mail, men det kommer ingenting. Natten innan jag ska åka har jag i vanlig ordning tagit det dumma beslutet att gå ut. Jag är på Smålands när sms:et kommer. Han är tillbaka och vill träffa mig.
Han är solbränd och ser lite sliten ut, men jag kan inte släppa taget om honom. Tidigt dagen därpå tar jag mina väskor och åker med bakfyllan från helvetet i bagaget.
Vi chattar och pratar om att han kanske kan hälsa på. På min födelsedag är han den första att gratulera mig. När jag kommer hem efter sommaren är allt som vanligt. Eller egentligen inte, nu smyger vi inte som förut. Vi går ut tillsammans, jag får träffa hans vänner. På en fest hemma hos honom frågar hans bästa väns flickvän om vi är tillsammans. Jag känner allas förväntningar. Mina egna.
Men jag vågar inte fråga. Är rädd att bubblan ska spricka, allt jag har fantiserat ihop. Jag kan inte sluta nu. Så jag fortsätter träffa honom, klamrar mig fast vid det lilla som finns.
Men ganska snart känner jag att jag inte orkar. Orkar inte ägna honom så mycket tid när jag inte vet var vi står. När vi har träffats i flera månader utan att han har sagt något i närheten av det han sa första gången jag var hemma hos honom.
Jag har förberett ett smärre tal. Allt jag måste få sagt, allt som har byggts upp inom mig. Men ingenting kommer ut. Till slut frågar jag hur vi ska ha det och han säger att det är väl bra som det är. Men det är inte bra och det är inte tillräckligt och jag säger att jag inte vill mer. Att jag inte orkar, att det är meningslöst. Och att jag är värd mer än så. Han tittar bara på mig, mumlar något ohörbart. Jag ställer bara ner kaffekoppen och går ut. Precis som det ska kännas.
Morotssoppa med Bourbon, apelsin och lime med persiskt sesambröd
Kanske 4 portioner ungefär
Du behöver:
Morotssoppa
6 morötter
1 l vatten
2 grönsaksbuljongtärningar
2 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
1 bit purjolök
1 äpple
en hutt Bourbon
matlagningsgrädde
crema di balsamico
salt
peppar
chiliflingor
ingefära
en hutt apelsinjuice
saft och skal av 1 lime
mejram
1 mozzarella
lite riven parmesan
Hacka löken och fräs den i lite smör. Hacka morötterna och fräs morotsslantarna lite snabbt. I med buljongtärningarna och vattnet och låt koka upp. I med det hackade äpplet, apelsinjuice, lime och lite matlagningsgrädde. Krydda sedan efter smak (gäller även mängden Bourbon, man får prova sig fram). Mixa soppan slät med exempelvis stavmixer och toppa med riven parmesan och mozzarella i bitar.
Sesambröd
50 g jäst
5 dl mjölk
1/2 dl olivolja
1 msk salt
0.5 dl strösocker
1 ägg
1 kg vetemjöl
Till pensling:
0.5 0.5 dl yoghurt
30 30 g sesamfrön
Finfördela jästen i en stor bunke. Ljumma mjölken till 37°C. Blanda med olja, salt och strösocker. Häll det över jästen och rör tills jästen löst sig. Tillsätt ägget och det mesta av vetemjölet. Arbeta till en smidig deg. Låt degen jäsa 1 timme under duk. Sätt under tiden ugnen på 250°C. Ta upp degen på mjölat bakbord och dela den i 6 delar. Kavla ut varje del till en oval som ryms på en plåt (den ska nästan täcka plåten).
Pensla med yoghurtvatten. Strö på sesamfrön och klappa in dem med undersidan av en sked. Nagga brödet med gaffel.
Grädda i mitten av ugnen 10-15 min tills bröden har fin färg. Låt svalna på galler.
lördagen den 12:e mars 2011
Is it wicked when you smile, even though you feel like crying, even though you could be sick at any time?
Han är kock på mammas restaurang. Halvitalienare och vuxen, till skillnad från mig som bara är en förvirrad och brådmogen 15-åring. Jag hänger i köket så mycket som jag bara kan, fyller dagbokssidorna med honom. Mina vänner säger att det är ett hopplöst projekt, en tonårskärlek utan rim och reson. Men jag vet bättre. Jag har sett hur han tittar på mig.
Det är fredag och jag kommer hem från en konsert på ett av få ungdomsställen i Uppsala. Han och två av servitriserna håller på att stänga restaurangen för kvällen. De ska till Sten Sture och erbjuder mig att följa med. Det är 23-årsgräns, men en av servitriserna känner vakten och efter att ha bättrat på sminket i hopp om att lägga på några år sitter vi i en taxi.
Vakterna blinkar inte ens och sedan dansar vi hela natten. Jag har inte druckit, men är ändå modig nog att våga stöta på honom. Eller är det han som stöter på mig?
Vi fortsätter att träffas. I smyg givetvis. Jag vågar inte berätta för mamma och han vågar inte berätta för sina vänner. Det blir inte precis lättare av att han hyr ett rum i vår källare, och allt som oftast hamnar jag där när han har slutat jobba. Han ger mig komplimanger för min kropp, han vet ju inte att jag mäter mina lår med måttband dagligen.
Till en början är det bara hångel. Jag sover över någon gång och säger till mamma att jag sover hos en kompis. Hon jobbar ändå så mycket och varken hinner eller behöver hålla koll på en tonårsdotter med fina betyg. Tror hon. Om hon visste hälften av de saker jag redan har gjort.
I skolan pratar alla om vad som hände på helgens fester och vem som gjorde vad med vem. Jag och min bästis tillhör de som nästan inte har gjort någonting. Hon har inte haft en pojkvän ens en gång, och i efterhand vet jag inte om mina räknas. Inför ett disco på en skola på andra sidan av stan köper vi ett paket kondomer. Lika bra att få det överstökat liksom, det verkar så enkelt för alla andra. Som tur är gör vi aldrig slag i saken. Frida och SOLO är fyllda av sextips och explicita "romantiska" noveller. Vet inte hur många gånger jag har läst uttrycket "suga av". Vill inte veta, är absolut inte pepp.
Nu har han tydligen bestämt sig, efter att ha kommit med antydningar ett tag. Att vi borde göra det. Ha sex. Jag som annars känner mig så vuxen och mogen, känner mig plötsligt som ett barn. Natten då det hela ska ske dyker jag inte upp.
I stället ligger jag uppe i min säng på tredje våningen och gråter. Gråter för att vuxenvärlden bara verkar handla om en sak, för att jag varit naiv nog att tro att det är på riktigt.
Efteråt undviker jag att hänga i restaurangen och ser till att aldrig hamna ensam med honom. Ger honom ingen förklaring, tycker inte han är värd det. Några veckor senare avskedar mamma honom och han får flytta från källaren. Tydligen är han inte särskilt bra i köket heller.
Italiensk "maräng"
4 personer
Du behöver:
3 äggvitor
150 gr florsocker
rivet skal av 1 citron
Chokladkräm
200 gr mörk choklad
1,5 dl vispad grädde
rivet skal av 1 citron
Citronsirap
saften av 2 citroner
1 tsk strösocker
florsocker till garnering
Vispa socker och äggvitor i vattenbad tills de stelnat. Låt blandningen kallna.
Smält choklad i vattenbad och vänd ner den vispade grädden. Koka citronskalen, saften och sockret till sirap.
Vänd ner hälften av marängen i chokladen, häll upp i en skål. Fördela citronsirapen över och bred över resten av marängen. Sikta över florsocker och ställ i het grill till sockret karamelliseras (passa extremt noga). Ställ kallt.
Det är fredag och jag kommer hem från en konsert på ett av få ungdomsställen i Uppsala. Han och två av servitriserna håller på att stänga restaurangen för kvällen. De ska till Sten Sture och erbjuder mig att följa med. Det är 23-årsgräns, men en av servitriserna känner vakten och efter att ha bättrat på sminket i hopp om att lägga på några år sitter vi i en taxi.
Vakterna blinkar inte ens och sedan dansar vi hela natten. Jag har inte druckit, men är ändå modig nog att våga stöta på honom. Eller är det han som stöter på mig?
Vi fortsätter att träffas. I smyg givetvis. Jag vågar inte berätta för mamma och han vågar inte berätta för sina vänner. Det blir inte precis lättare av att han hyr ett rum i vår källare, och allt som oftast hamnar jag där när han har slutat jobba. Han ger mig komplimanger för min kropp, han vet ju inte att jag mäter mina lår med måttband dagligen.
Till en början är det bara hångel. Jag sover över någon gång och säger till mamma att jag sover hos en kompis. Hon jobbar ändå så mycket och varken hinner eller behöver hålla koll på en tonårsdotter med fina betyg. Tror hon. Om hon visste hälften av de saker jag redan har gjort.
I skolan pratar alla om vad som hände på helgens fester och vem som gjorde vad med vem. Jag och min bästis tillhör de som nästan inte har gjort någonting. Hon har inte haft en pojkvän ens en gång, och i efterhand vet jag inte om mina räknas. Inför ett disco på en skola på andra sidan av stan köper vi ett paket kondomer. Lika bra att få det överstökat liksom, det verkar så enkelt för alla andra. Som tur är gör vi aldrig slag i saken. Frida och SOLO är fyllda av sextips och explicita "romantiska" noveller. Vet inte hur många gånger jag har läst uttrycket "suga av". Vill inte veta, är absolut inte pepp.
Nu har han tydligen bestämt sig, efter att ha kommit med antydningar ett tag. Att vi borde göra det. Ha sex. Jag som annars känner mig så vuxen och mogen, känner mig plötsligt som ett barn. Natten då det hela ska ske dyker jag inte upp.
I stället ligger jag uppe i min säng på tredje våningen och gråter. Gråter för att vuxenvärlden bara verkar handla om en sak, för att jag varit naiv nog att tro att det är på riktigt.
Efteråt undviker jag att hänga i restaurangen och ser till att aldrig hamna ensam med honom. Ger honom ingen förklaring, tycker inte han är värd det. Några veckor senare avskedar mamma honom och han får flytta från källaren. Tydligen är han inte särskilt bra i köket heller.
Italiensk "maräng"
4 personer
Du behöver:
3 äggvitor
150 gr florsocker
rivet skal av 1 citron
Chokladkräm
200 gr mörk choklad
1,5 dl vispad grädde
rivet skal av 1 citron
Citronsirap
saften av 2 citroner
1 tsk strösocker
florsocker till garnering
Vispa socker och äggvitor i vattenbad tills de stelnat. Låt blandningen kallna.
Smält choklad i vattenbad och vänd ner den vispade grädden. Koka citronskalen, saften och sockret till sirap.
Vänd ner hälften av marängen i chokladen, häll upp i en skål. Fördela citronsirapen över och bred över resten av marängen. Sikta över florsocker och ställ i het grill till sockret karamelliseras (passa extremt noga). Ställ kallt.
fredagen den 11:e mars 2011
And now I'm drinking adult drinks and now I have the time too think that sex is so overrated
Vi träffas på nätet. När icq är nytt och spännande och man inte ens har förstått vad nätdejting är. På hans profil har han radat upp sina favoritband och vi pratar musik. Någon gång säger vi att vi ska ses den enda gången om året då Sölvesborg lever, under sommarfestivalen Killebom. Men av någon anledning blir det inte av och vi tappar kontakten som man så ofta gör utan att veta varför.
Tre år senare bor jag i Lund. Av någon outgrundlig anledning får jag för mig att gå igenom min vännerlista på Lunarstorm och hittar honom där. Tydligen pluggar han i Lund och av hans profilbild att döma är han milt sagt ett kap. Sagt och gjort, jag skriver på hans vägg och hoppas att han ska minnas mig och lovar mig själv att stänga ner mitt Lunarkonto om han inte svarar.
Men det gör han. Sedan addar vi varann på msn. Första gången "pratar" vi i fem timmar. En hel eftermiddag går medan vi pratar om linbanor, musik och jag vet inte vad. Vi inser chockat att han bor i huset bakom mitt och säger att vi måste ju ses.
Det är fredag och jag är nervös och upprymd för ikväll ska vi ses. Han brukar hänga på Blekingska nationen, men går med på att komma förbi Hallands (vad jag nu har där att göra?). Jag vet exakt hur han ser ut och har gett honom en vag beskrivning av mig själv. Jag hittar honom så klart direkt, men vågar absolut inte gå fram. Lite senare kommer han fram och sedan är vi oskiljaktiga. Jag, han och min något motvilliga vän. Jag kan inte sluta titta på honom, men vågar heller inte hålla kvar blicken för länge.
Han följer med oss hem och som tur är somnar min vän i mitt rum. Jag sitter hela natten med honom i soffan i det smutsiga korridorsköket och är totalt komplett bedårad. Han kysser fantastiskt. Och jag vill inte att han ska titta på mig för jag är rädd att han ska se hur mycket jag redan tycker om honom och samtidigt vill jag aldrig titta på någon annan mer. Nånsin.
Så fortsätter det. Vi pratar nätter igenom när man egentligen borde vara pigg på sina föreläsningar. Jag kan aldrig cykla fort nog hem för att prata med honom. Han lånar mig en drös med skivor: Pulp, Hefner, My Favorite. Jag kan inte tro att det finns pojkar med så fantastisk smak. Som har smilgropar och vackra födelsemärken och som fyller i låtraden man just tänkte på helt apropå ingenting.
Det slutar alltför tvärt på en märklig fest i hans korridorskök. Kanske kräver jag för mycket, är säkerligen oresonlig, men jag vill inte ha några halvmesyrer när jag knappt kan sova på grund av honom.
Ett halvår senare har han skaffat flickvän. En sån där näbbmus som stryker längs väggarna och säkerligen inte ställer en massa krav och är vrång och krånglig. Dessutom avskyr han choklad, och då är det ju dödsdömt redan från början.
Fabulös chokladmousse med sting
4 personer
Du behöver:
50 g smör
100 g mörk choklad med chili
3 ägg
3 tsk vaniljsocker
Smält smöret och chokladen i vattenbad. Separera gulor och vitor och rör i äggulorna en i taget. Tag kastrullen från värmen och häll över chokladsmeten i en bunke. Vispa äggvitorna till ett styvt skum och vänd försiktigt ner dem i chokladsmeten. Blanda försiktigt och fördela sedan alltsammans i fyra små skålar eller glas. Ställ i kyl och ät när du inte kan hålla dig längre.
Tre år senare bor jag i Lund. Av någon outgrundlig anledning får jag för mig att gå igenom min vännerlista på Lunarstorm och hittar honom där. Tydligen pluggar han i Lund och av hans profilbild att döma är han milt sagt ett kap. Sagt och gjort, jag skriver på hans vägg och hoppas att han ska minnas mig och lovar mig själv att stänga ner mitt Lunarkonto om han inte svarar.
Men det gör han. Sedan addar vi varann på msn. Första gången "pratar" vi i fem timmar. En hel eftermiddag går medan vi pratar om linbanor, musik och jag vet inte vad. Vi inser chockat att han bor i huset bakom mitt och säger att vi måste ju ses.
Det är fredag och jag är nervös och upprymd för ikväll ska vi ses. Han brukar hänga på Blekingska nationen, men går med på att komma förbi Hallands (vad jag nu har där att göra?). Jag vet exakt hur han ser ut och har gett honom en vag beskrivning av mig själv. Jag hittar honom så klart direkt, men vågar absolut inte gå fram. Lite senare kommer han fram och sedan är vi oskiljaktiga. Jag, han och min något motvilliga vän. Jag kan inte sluta titta på honom, men vågar heller inte hålla kvar blicken för länge.
Han följer med oss hem och som tur är somnar min vän i mitt rum. Jag sitter hela natten med honom i soffan i det smutsiga korridorsköket och är totalt komplett bedårad. Han kysser fantastiskt. Och jag vill inte att han ska titta på mig för jag är rädd att han ska se hur mycket jag redan tycker om honom och samtidigt vill jag aldrig titta på någon annan mer. Nånsin.
Så fortsätter det. Vi pratar nätter igenom när man egentligen borde vara pigg på sina föreläsningar. Jag kan aldrig cykla fort nog hem för att prata med honom. Han lånar mig en drös med skivor: Pulp, Hefner, My Favorite. Jag kan inte tro att det finns pojkar med så fantastisk smak. Som har smilgropar och vackra födelsemärken och som fyller i låtraden man just tänkte på helt apropå ingenting.
Det slutar alltför tvärt på en märklig fest i hans korridorskök. Kanske kräver jag för mycket, är säkerligen oresonlig, men jag vill inte ha några halvmesyrer när jag knappt kan sova på grund av honom.
Ett halvår senare har han skaffat flickvän. En sån där näbbmus som stryker längs väggarna och säkerligen inte ställer en massa krav och är vrång och krånglig. Dessutom avskyr han choklad, och då är det ju dödsdömt redan från början.
Fabulös chokladmousse med sting
4 personer
Du behöver:
50 g smör
100 g mörk choklad med chili
3 ägg
3 tsk vaniljsocker
Smält smöret och chokladen i vattenbad. Separera gulor och vitor och rör i äggulorna en i taget. Tag kastrullen från värmen och häll över chokladsmeten i en bunke. Vispa äggvitorna till ett styvt skum och vänd försiktigt ner dem i chokladsmeten. Blanda försiktigt och fördela sedan alltsammans i fyra små skålar eller glas. Ställ i kyl och ät när du inte kan hålla dig längre.
torsdagen den 10:e mars 2011
Vem har sagt att kärlek unnas alla, kanske jag men det var längesen
Hösten 2008 flyttar jag tillbaka till Uppsala, vingklippt och arbetslös. Jag är högst ambivalent inställd till min uppväxtstad och till att lämna min tillhörighet i Lund. Staden där jag har ett sammanhang, ett liv, och om sanningen ska fram ett ganska osunt sådant, med alldeles för mycket alkohol, för mycket män och för mycket ångest höljt i dagen efter-ångor.
Första veckan på nödlösningen media och kommunikation är till ända och jag släpar med två vänner till vad som tycks vara Uppsalas minst motbjudande uteställe, trots att det heter som en citrusfrukt och verkar rymma ett dussin olika klubbar.
Just ikväll är det pop på menyn och min avgiftningstaktik går inget vidare, jag har redan druckit några öl och dissat den unga dj-trions tafatta försök att spela bra musik. Och jag är så oändligt uttråkad.
Han står i ett hörn med yvigt lockigt hår och jag drar med mig honom ut utan någon egentlig förevändning. På fem minuter har jag hans nummer, men vet inte hur han smakar så vi ses bara några dagar efter.
Jag har snokat i hans bokhylla och fått veta att hans ex flyttade ut för bara några månader sedan och att Stig Lindberg-tallrikarna vi äter på egentligen är hennes. Plötsligt smakar pannkakorna han bjuder på inte lika gott, de har fått en fadd eftersmak. Och varför envisas han som så många andra med att bjuda på pannkakor?
Vi ligger i sängen i hans lila sovrum (jag hatar lila). Nordpolen är på i bakgrunden. Ärligt talat tycker jag att han är rätt patetisk och orkar inte bry mig om huruvida han orkar reda upp sitt liv eller inte. Jag tänker mest att jag borde reda upp mitt eget.
Det är kanske åttonde gången i ordningen och han får inte upp den. Jag har tröttnat på att se hoppet grusas gång på gång, tröttnat på att hamna hemma hos honom i nyktert som onyktert tillstånd, tröttnat på att vara förstående och att offra värdefull nattsömn utan utdelning. Jag känner mig rutten och kluven, jag tycker ju om honom och förstår att det är jobbigt, men kan inte låta bli att känna en viss uppgivenhet över att han haft det här problemet ett bra tag utan att vilja kännas vid det.
Ibland tänker jag tillbaka och hoppas att ingen ligger där bredvid honom i sängen i hans lila sovrum och får se hoppet grusas ännu en gång.
Tofusallad med wasabi- och sesamdressing
4 personer
Det är lite trix och fix med den här salladen, men den är värd det, till skillnad från skruttet här ovan.
Du behöver:
2 rödlökar
1 msk matolja
4 tärnade avokado
1 knippe salladslök
8 kronärtskockshjärtan, skurna i halvor
16 coctailtomater, gärna i olika färger, skurna i halvor
4 bitar tofu à 100 g
2 msk maizena majsstärkelse
60 g färska kokta ramennudlar eller brödkrutonger
1 påse blandad sallad, 100 g
1 bit rättika, 10 cm (jag fuskade med rädisor)
5 kvistar koriander
Miso- och wasabidressing
1 msk wasabi
1 dl soja
2 msk vitvinsvinäger
juicen av 1 lime
juicen av 1 citron
2 msk rapsolja
1 msk sesamolja
20 g lättrostade kokosflingor
2 kvistar thaibasilika
1 bit ingefära, 2 cm, skalad
1 dl vatten
1 msk strösocker
2 tsk lättrostade sesamfrön, gärna både vita och svarta
Skala och skär rödlöken i tjocka skivor, stek den sakta i olja tills att den har fått en karamelliserad gyllenbrun färg. Mixa alla ingredienserna till dressingen i en mixer. Skala och tärna avokadon och skär salladslöken i 2 cm långa bitar. Varva kronärtskocka, tomater, rödlök, avokado och salladslök med hälften av dressingen.
Vänd tofun försiktigt i maizenamjöl, stek i matolja på hög värme till en krispig yta. Lägg upp den på hushållspapper för att rinna av ett par minuter.
Fritera nudlarna i het olja, 180°, så att de får en gyllenbrun färg eller stek dem snabbt i wok- eller stekpanna. Lägg upp på hushållspapper för att rinna av ett par minuter.
Fördela salladsbladen på fyra tallrikar, lägg på grönsaksblandningen, tofu och friterade nudlar. Skala och strimla rättikan och strö över den och färsk koriander. Ringla över lite mer dressing.
Första veckan på nödlösningen media och kommunikation är till ända och jag släpar med två vänner till vad som tycks vara Uppsalas minst motbjudande uteställe, trots att det heter som en citrusfrukt och verkar rymma ett dussin olika klubbar.
Just ikväll är det pop på menyn och min avgiftningstaktik går inget vidare, jag har redan druckit några öl och dissat den unga dj-trions tafatta försök att spela bra musik. Och jag är så oändligt uttråkad.
Han står i ett hörn med yvigt lockigt hår och jag drar med mig honom ut utan någon egentlig förevändning. På fem minuter har jag hans nummer, men vet inte hur han smakar så vi ses bara några dagar efter.
Jag har snokat i hans bokhylla och fått veta att hans ex flyttade ut för bara några månader sedan och att Stig Lindberg-tallrikarna vi äter på egentligen är hennes. Plötsligt smakar pannkakorna han bjuder på inte lika gott, de har fått en fadd eftersmak. Och varför envisas han som så många andra med att bjuda på pannkakor?
Vi ligger i sängen i hans lila sovrum (jag hatar lila). Nordpolen är på i bakgrunden. Ärligt talat tycker jag att han är rätt patetisk och orkar inte bry mig om huruvida han orkar reda upp sitt liv eller inte. Jag tänker mest att jag borde reda upp mitt eget.
Det är kanske åttonde gången i ordningen och han får inte upp den. Jag har tröttnat på att se hoppet grusas gång på gång, tröttnat på att hamna hemma hos honom i nyktert som onyktert tillstånd, tröttnat på att vara förstående och att offra värdefull nattsömn utan utdelning. Jag känner mig rutten och kluven, jag tycker ju om honom och förstår att det är jobbigt, men kan inte låta bli att känna en viss uppgivenhet över att han haft det här problemet ett bra tag utan att vilja kännas vid det.
Ibland tänker jag tillbaka och hoppas att ingen ligger där bredvid honom i sängen i hans lila sovrum och får se hoppet grusas ännu en gång.
Tofusallad med wasabi- och sesamdressing
4 personer
Det är lite trix och fix med den här salladen, men den är värd det, till skillnad från skruttet här ovan.
Du behöver:
2 rödlökar
1 msk matolja
4 tärnade avokado
1 knippe salladslök
8 kronärtskockshjärtan, skurna i halvor
16 coctailtomater, gärna i olika färger, skurna i halvor
4 bitar tofu à 100 g
2 msk maizena majsstärkelse
60 g färska kokta ramennudlar eller brödkrutonger
1 påse blandad sallad, 100 g
1 bit rättika, 10 cm (jag fuskade med rädisor)
5 kvistar koriander
Miso- och wasabidressing
1 msk wasabi
1 dl soja
2 msk vitvinsvinäger
juicen av 1 lime
juicen av 1 citron
2 msk rapsolja
1 msk sesamolja
20 g lättrostade kokosflingor
2 kvistar thaibasilika
1 bit ingefära, 2 cm, skalad
1 dl vatten
1 msk strösocker
2 tsk lättrostade sesamfrön, gärna både vita och svarta
Skala och skär rödlöken i tjocka skivor, stek den sakta i olja tills att den har fått en karamelliserad gyllenbrun färg. Mixa alla ingredienserna till dressingen i en mixer. Skala och tärna avokadon och skär salladslöken i 2 cm långa bitar. Varva kronärtskocka, tomater, rödlök, avokado och salladslök med hälften av dressingen.
Vänd tofun försiktigt i maizenamjöl, stek i matolja på hög värme till en krispig yta. Lägg upp den på hushållspapper för att rinna av ett par minuter.
Fritera nudlarna i het olja, 180°, så att de får en gyllenbrun färg eller stek dem snabbt i wok- eller stekpanna. Lägg upp på hushållspapper för att rinna av ett par minuter.
Fördela salladsbladen på fyra tallrikar, lägg på grönsaksblandningen, tofu och friterade nudlar. Skala och strimla rättikan och strö över den och färsk koriander. Ringla över lite mer dressing.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)